Kaffe är livsfarligt för hälsan! Hudkrämer som är fullproppade med parabener ger cancer! Att ge sin unge barnmat på burk är en oförlåtlig och pinsam synd som du gärna bör gömma under mattan.

Det påstås då saker. Till höger och vänster. Gör si för att undvika detta, gör så för att inte drabbas av undergång.

Det är folk i mitt egna led (mediefolket) som mer än gärna många gånger låter, det som från början var en lite snöflinga, växa sig till en stor snöboll – och där är den i rullning. Med smaskiga rubriker, lockande löpsedlar och häpnadsväckande faktarutor (ibland undrar jag var ifrån informationen kommer) vill de att folket ska konsumera, snacka och utbyta nyheten med sin omgivning. Då har man lyckats… eller?

Tyvärr är det så medielandskapet ser ut idag (i vissa fall). Visst ska vi UPPLYSA folket om hur saker och ting förhåller sig men det är INTE synonymt med att bre på ett extra lager eller rent ut sagt förvränga fakta. Jag jobbar själv med att producera artiklar och visst kan det vara extremt svårt att bedöma sanningshalten i saker som skrivs och sägs, men det är alltid min skyldighet att förmedla en så sanningsenlig information som möjligt. Vilket innebär att jag drar mig för att ”bre på” och förvränga saker för att få mer uppmärksamhet. Detta gäller dock inte alla.  Ibland vill jag bara gå med skygglappar hela dagen för att slippa ta del av patetiska och inkorrekta påståenden.

I senaste numret av Sveriges snyggaste skönhetsmagasin Daisy Beauty kan du bland annat läsa mina artiklar om vägen till ett lyckat beautyentreprenörskap samt hur du använder din intuition på rätt sätt. Läs, läs, läs;)

Träna är kul. Att skada sig under träningspasset är dock mindre kul. I söndags tränade jag för första gången crosstraining, vilket tyvärr resulterade i en smärre olycka. Jag föll och slog i ryggen. Några dagar senare kan jag konstatera att Voltarenkrämen  just nu tar sig in på plats 1 på min vän-lista och mina annars så energiska löppass får dessvärre bytas ut mot raska promenader. Inte för att det skulle vara något negativt egentligen. Många människor underskattar tyvärr power walks som träningsform. Kommentarer som ”det är inte riktig träning” och ”vad ger det för resultat egentligen?” brukar hagla friskt då jag stolt proklamerar att det faktiskt gör skillnad i kropp och själ med några pw:s i veckan. Trots vetskap om detta känns det ändå tråkigt och återhållsamt att inte kunna springa som jag brukar göra. Idag är det onsdag = veckans roligaste box-pass, men liksom löpträning så får jag även hoppa över boxen, i alla fall några dagar till. Suck.

Läste förresten häromdagen att var femte svensk löptränar minst en gång i veckan. Att det är en relativt enkel träningsform som dessutom med fördel går att genomföra gratis lyfts fram som bidragande anledningar till att det är så populärt. På uppdrag av Löplabbet har det svenska undersökningsföretaget Novus tagit fram löparbarometern 2012 som alltså kartlägger svenskarnas löpvanor.

Elin. Camilla. Rebecca. Linda. Anna. Detta är namnen på några av de unga kvinnor som utvecklat ett allvarligt självskadebeteende och som skildras i boken Slutstation rättspsyk. De vårdades enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) som till skillnad från LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård) ges till personer som inte på något sätt dömts för brott utan behöver hjälp med sin ätstörning, ångest eller depression. Problemet är dock att dessa kvinnor vårdades på kliniker som är avsedda för patienter som är dömda till vård enligt LRV.

Psykiskt instabila och sköra människor tvingas leva, samverka och agera i samma miljö som brottslingar, många av är dömda för mord, våldtäkter och väpnade rån. Tvångsåtgärder som isolering, hjälm, tvångshandskar och bältesläggning hör till de intagnas realitet – ingripanden som vid närmare granskning visar sig ibland ske utan lagen på sin sida. Boken blottar en rad kränkningar av kvinnor som tvångsvårdats på rättspsykiatriska kliniker. Det är ofattbart och absurt att en kvinna som tidigare bland annat utsatts för sexuella övergrepp och utvecklat ett svårt självskadebeteende hamnar på samma rättspsykiatriska klinik som en grovt kriminell man, som tidigare utfört sadistiska våldtäkter och mord. Den psykiskt instabila kvinnan och den brottsdömde mannen lever och umgås på samma avdelning, tills det hela eskalerar. Mannen skickar otäcka och hotfulla kärleksbrev till kvinnan, först då inser kliniken att det kanske inte är så lämpligt att ha dem båda på samma avdelning.

Socialstyrelsen ser det som direkt olämpligt att vårda kvinnor med självskadebeteende tillsammans med dömda brottslingar. Trots detta hör det knappast till ovanligheten, utan har kommit att ske flertalet gånger under många års tid. Istället för samtalsterapi och en värmande hand hotar personalen med midjebälte, hjälmar och isolering om de inte ”sköter sig”. Boken visar tydligt vilken brist på moral, kompetens och medmänsklig förståelse som existerar på de svenska rättspsykiatriska klinikerna i Sverige.

När blev det olagligt att skada sig själv? Vilken svensk lag säger att det är ett brott att leva med självskadebeteende? Hur kan dessa kliniker anse sig bedriva en sund och adekvat vård då de placerar dessa kvinnor, som inte gjort något annat än att skada sig själva, under samma tak med grovt kriminella män? Hur i hela fridens namn väljer vårdpersonalen att kallt och likgiltigt stå och se på då dessa unga, sjuka kvinnor fråntas sina mänskliga rättigheter, kastas in och ut ur sterila och tragiskt sorgdräkta isoleringsceller, där de tvingas sitta helt ensamma med endast en tyngande ångest som sällskap. En av kvinnorna, med extrem ångest, var inspärrad i isoleringscell i flera dygn utan att ha någon att samtala med. Kvinnans desperata rop och djupa vädjan om att inte bli lämnad ensam i ett kalt rum med sin hjärtskärande ångest möttes av hånfulla och svidande kommentarer från vårdpersonal och läkare. Deras taktik gick helt enkelt ut på att skrämma den unga kvinnan så att hon inte skulle våga skada sig själv längre. Frågorna jag ställer mig är dessa: Torde det sig då, med detta agerande, inte finnas en risk att den psykiskt sjuka kvinnan tillfälligt mår bättre och ”spelar att må bra” av ren rädsla för att hamna i isoleringscellen igen? Finns det inte en risk för att denna metod bara gräver en djupare grop för henne som i värsta fall blir så pass djup att hon tillslut tappar livsgnistan helt och väljer att ta sitt liv?

Kvinnor som söker och får hjälp mot ett destruktivt självskadebeteende ska inte känna att den vård de får är ett straff.

Detta är en gripande och chockerande historia om ett Sverige jag inte längre trodde existerade.

Den överlägset viktigaste inkomstkällan för småföretagare är återkommande kunder, som står för hela 66 procent av intäkterna. Och nöjda kunder är den bästa marknadsföringen. Detta visar en undersökning, utförd av programvaruföretaget Visma.

Intressant att noterat är det faktum att sociala medier halkar långt ner på listan över tillvägagångssätt att rekrytera nya kunder, nämligen på sista plats med fyra procent. Rekommendationer, företagets hemsida samt vänner och bekanta utgör första, andra respektive tredje plats på listan.

Äntligen är det helg, en lugn sådan. Har haft så många inplanerade aktiviteter de senaste två helgerna så det känns nu riktigt skönt med en helg där det inte finns så mycket nedklottrat på agendan. Tränade box igår kväll, vilket resulterat i en mör och härlig känsla i mina armar. Skönt att äntligen kunna träna ordentligt igen efter mitt uppehåll. Efter träningen besökte vi (jag och Mattias) en asiatisk livsmedelsbutik.

Köpte bland annat det här—->

Var på jakt efter vita kokosglassar men det råkade bli en annan smak, det kinesiska tebladen gav föga smak i morgonkoppen. Ikväll ska vi äta dumplings:)

Filter i brevlådan i torsdags och Fokus igår=helgen är räddad!

Kickstartade denna dag med att lyssna på en intressant paneldebatt om ”Den nya journalistrollen”, som företaget Cision stod bakom. Panelen bestod av journalisten Emanuel Karlstén, PR-konsulten Paul Ronge, SEB:s presschef Anna Helsén och Journalistförbundets vice ordförande Ulrica Widsell. Cisions marknadsdirektör Alexander Mason startade seminariet med att presentera  deras undersökning som nyligen gjorts bland journalister och kommunikatörer. Studien handlade till stor del om den nya journalistrollen, som är nära kopplad till medborgarjournalistiken och sociala medier. 63 procent av de tillfrågade journalisterna anser att den nya rollen har en positiv inverkan på journalistiken och 86 procent tycker att det är bra att läsarna bidrar till fler nyhets- och bildtips. Tidigare mediebilder målar gärna upp att det råder en motsättning mellan journalistik och medborgarjournalistik, något som denna attitydundersökning alltså motvisar.

Undersökningen pekar samtidigt på att journalister får allt mindre tid för varje artikel samtidigt som kommunikatörer får allt mer tid till att bearbeta journalistkåren. Under paneldebatten diskuterades även om det skett en maktförskjutning (attack från PR-sidan) och att kommunikatörerna får en allt större koll på journalisternas arbete.

Motargumenterande röster från panelen snabbkontrade med att journalisters roll alltid kommer vara eftertraktade. Sociala medier ger oss mer information, en ökad nyhetsström och utmaningen för journalisterna är att sålla och välja det väsentliga, där det finns en starkt nyhetsvärde. Det är förmågan och kunskapen om att lyckas vinkla, nyhetsvärdera samt följa de pressetiska reglerna som skiljer den yrkesverksamma journalistkåren från medborgarjournalistiken.

Intressant, spännande och givande.

Vad tror jag om framtiden? Vi kommer i allt större utsträckning vara i kontakt och samspela med såväl medborgarjournalistikens deltagare som PR-folket. Samtidigt är det viktigt att se till hur arbetsmarknaden ser ut för nyexaminerade journalister idag (gäller ju även de hårdnackade journalisträvarna givetvis). Fastanställning hör till ovanligheten och vikariat eller frilansuppdrag är långt mycket vanligare. En hård arbetsmarknad gör att allt fler journalister tvingas över till ”den andra sidan”, eller än värre – till något diffust mellanting,  hur det påverkar journalistrollen är ju inte särskilt svårt att lista ut. Nog om det.

Det går inte att dumdristigt strypa något som växer sig allt starkare och som i många fall är en stark fördel för journalisters arbete. Utmaningen för journalister ligger i att navigera rätt och hålla på sina etiska regler i detta nya, och samtidigt intressanta, medielandskap.

Mycket folk och många eftersläntrare bjöd detta seminarium på. Sjusovarna (eller av vilken anledning de nu inte lyckades hinna till utsatt starttid) var fler än under föreläsningarna på min journalistutbildning.

Twittrande på projektorskärmen, såklart.

Solen tar allt fler svenskars liv. I år beräknas cirka 500 personer dö av elakartad hudcancer, fler än vad vad som dör i trafiken enligt Cancerfonden. Trots detta skrämmande larm solar vi mer än någonsin. Att vara riktigt solbränd är ett starkt skönhetsideal i Sverige vilket resulterar i att många människor frekvent besöker solarier i jakten på den perfekta brännan. Jag ser ofta folk som rycker i dörrhandtaget till solariet som finns några kvarter från där jag bor. Jag var en av dem som sprang till solariet var och varannan vecka. Men inte längre. Det var många år sedan nu som jag låg under fejksolen.

Men jag har dock fortfarande problem med att sola säkert. Inför varje sommar lovar jag mig själv att sola med måtta, trots detta blir jag minst en gång under sommarmånaderna bränd som en kokt kräfta. Huden ömmar och är bultande röd (ja jag är en av dem med väldigt känslig hy). Men med denna varning i bakhuvudet kanske jag bör ta det jag varje år lovar mig själv men aldrig håller på allvar och sola säkert, med måtta – vilket för mig innebär väldigt sparsamt med solens starka strålar på min sköra hy.

Jag har under morgonen ställt min egen diagnos och kommit fram till att jag troligtvis har stämbandskatarr. Botemedlet är att vila rösten och inte prata. Alls. Får se hur det går med det under dagen.. Dag 3 med hes stämma som nu börjar övergå  i rethosta. Inte roligt.  I söndags hade jag tappat rösten helt.

Studier visar att en del människor har extremt känsliga stämband och drabbas därför väldigt lätt av röstkomplikationer. Kvinnor är mer känsliga för belastning av rösten än män. Det märks inom sjukvården där majoriteten av de patienter som uppsöker läkarvård för röstbesvär är kvinnor. Och kvinnornas stämband är tunnare vilket resulterar i att stämbanden vibrerar snabbare än männens.

För att spinna vidare på det här med stämband… Såg ett inslag igår kväll på ”Fråga Doktorn” (vilket inte sker särskilt ofta). De intervjuade Lennart Nilsson, trefaldig professor och en av världens mest kända fotografer. Han har fångat bilder av kroppens inre och de allra första timmarna av mänskligt liv. Bland annat har han, för många år sedan, lyckats fota den världsberömda sångerskan Birgit Nilssons stämband för en tv-film. Så coolt. Skulle vara häftigt att få mina känsliga stämband förevigad på foto. Jag brukar inte ägna alltför mycket tid åt att studera fotokonst men just denna fotografs märkvärdiga och säregna motiv är outstanding.

Nu blir det ännu en kopp te och röstvila. Att jag dessutom inte kan träna ordentligt just nu gör ju inte saken bättre direkt. Men jag börjar i alla fall bli en baddare på att gå power walks. Tror det blev 5 gånger förra veckan. Alltid något. Om inte annat kopplar jag bort mitt hjärnsurrande kring stämband för en stund.

Ja det är sant. Promenader är enligt studier en väldigt effektiv viktminskningsträning eftersom du inte lika lätt hoppar över en promenad. Att springa en löprunda eller lyfta vikter på gymmet kan kännas oerhört jobbigt att genomföra vissa dagar. Men de allra flesta orkar ändå med att gå en runda. Du förbränner cirka 300 kalorier i timmen med power walks, vilket är relativt mycket.

Även om jag föredrar att varva power walks med mer hårdintensiv träning som box, aerobic och löpning så underskattar jag aldrig snabba promenader. Det är stärkande, både för muskler och själ.

10 000 steg om dagen är vad vi minst bör klara av, så det är bara att ge sig ut och knata på.